Miraklet i renässansen. Mitt vårtal.

Välkommen 1 maj! Vaknar denna morgon med att fåglarna sjunger utanför fönstret. Solen skiner, men jag vet att den isande känslan i vinden fortfarande är kvar. Än har den inte släppt taget. Igår fick jag äran att hålla ett vårtal vid Skillinges majbål vid havet. Det var första gången. Kändes bra att få samla mina tankar om vad våren betyder för mig. Jag tänker dela det med er med.

Vårtal, Skillinge den 30 april 2016.
Österlenbarn. Känn på det ordet. Visst är det vackert. Att vara ett Österlenbarn. Ett barn på Österlen. Jag var ett Österlenbarn och jag är det fortfarande. Det bestämde jag mig för att alltid vara i mitt hjärta, var jag än i världen skulle bo. Ett Österlenbarn.
 
Det var då, som knappt 16-åring, då hela världen låg framför och väntade på mig, då jag och min syster, på en av våra vanliga promenader längs havsremsan ut mot Örnahusen, kom att kalla oss för Österlenbarn. Då var siktet inställt på att flyga ut ur boet från Skillinge och Österlen. Kommer ihåg att det var med ett visst vemod, samtidigt som det var nödvändigt och absolut frivilligt, för jag var bestämd att följa mina drömmar. Det var med stolthet och ödmjukhet jag kände mig som ett Österlenbarn, det betydde något för mig. En känsla av att vara unik, att vara sinnlig, att vara en känslomänniska, att vara en trygg individ. Jag var övertygad om att följa min dröm och mitt hjärta, beredd att lämna det trygga boet. Jag var fast besluten om att få arbeta med mina två passioner i livet- dans och foto. Inte visste jag då att jag 18 år senare skulle återvända med min man Jonathan och våra då tre barn, för att komma till Skillinge och föda vårt fjärde barn, på Ystad BB.
Dragningskraften efter ljuset, efter hav och fält, har jag alltid känt. Uppväxten på Skillinge har präglat mig. Friheten och den klara luften, vinden, den raka horisonten, gässen som kommer flygandes ovanför och höbalarna utplacerade som konstverk på varenda åker på sensommaren. Att vara ett Österlenbarn är att vara en ambassadör för Österlen. Jag vill alltid förmedla det vackra, berätta om möjligheterna, om det öppna landskapet… som jag också envist vill tänka att människorna på Österlen också har i sina hjärtan – ett öppet sinne, ett öppet landskap.
Här är jag nu, en återvändare, eller hemvändare, som har lyckan att ha en familj som flyttat med mig. Här växer det nu upp nya Österlenbarn, nya individer och nya liv, nya möjligheter, nya svårigheter, ja, livet. Helt enkelt.
 
Det som jag älskar med våren, är just det - det nya.
Miraklet i renässansen. Storheten i litenheten. Urkraften i varenda knopp. Blomman i min sons hand, glädjen över att han får plocka den, lukta på den och dela med sig av den.  Från det som föll ner till marken i höstas, och som så länge varit dött, dött för ögat, är nu på väg att skapas igen. Åter igen ligger det precis framför oss. Med en kraft som är mäktig. Som är fantastisk. Som får många av oss att vilja skrika vårskriket likt Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. För ni skriker väl vårskriket? Jag kommer göra det. Förlösande är det skriket, då glädjen pulserar upp inom min kropp och får ge tillbaka till naturen, till det Stora, till Kärleken. Nytt liv, nya knoppar , nya löv, nya blommor. Det får mig att känna ett så stort hopp. För våren kommer igen – då man trodde det skulle förbli mörkt och kallt. Då kommer den igen. Efter varje vinter. Det finns hopp. Hopp om att vi alla har en vår inom oss, en växtkraft som väntar inom var och en av oss.
Våren säger Vakna! Våren säger Stig upp! Våren säger Ja!  Våren påminner mig om att det varje dag sker ett uppvaknande.
Nytt liv, nya ögon som öppnas för att möta dagen, nya möjligheter till att andas in, nya möjligheter till att andas ut. Våren ger naturen ett uppvaknande på varje gren, i varje knopp och på varje fält. Det bubblar. Det pyr. Jorden på Österlen är bördig. Redo. Redo för att gro, för att ge frukt, för att ge liv.

 Det är något med våren som gör att vi vill rensa. Ut med det gamla…För att få en nystart…
Och precis som buskarna behöver beskäras för att ge mer frukt, på fruktodlingarna, i våra trädgårdar… behöver vi ge utrymme för det i våra egna liv också. En vårstädning i själ och sinne. Fråga oss själva - Vad berikar mig? Vad mår jag bra av? Finns det saker som jag gör som tynger och dränerar mig? Vad kan jag göra åt det…har jag alternativ? Är det ok att bryta normer och från-gå vårt produktiva samhälle? Kan vi backa för att hämta hem…för att andas och se varandra. Är det tillåtet att promenera mer långsamt, istället för att springa vidare…
 
Denna sista vecka i april 2016 har startat med minusgrader och frost på bilrutorna. Den har både inneburit pinande vind, likt höststormar, hagelskurar och regn. Den isande vinden vill inte ge med sig.  Våren låter vänta på sig. Den tar tid.
När jag fick denna fina förfrågan om att hålla vårtalet, för en månad sen ungefär – då var det en dag då solen värmde och det doftade vår…jag kunde förnimma den och den fick mig att svara ja. Den fick mig att känna förundran. Om jag får en chans att prata om hopp, liv och ljus – då gör jag gärna det.
 
Jag tänker på att värme och ljus gör något med oss. Värme får oss att tillåta oss att slappna av mer, känna oss mer uthällda. Känna oss mer nyfikna och mer modiga. Den väcker barnet i oss. Den väcker lusten att leva. Att skratta. Att dela. Visst minns vi den känslan av att vara barn och få uppleva vårens första varma dagar och vad det gjorde med oss...Mitt i de tankarna vill jag stanna upp och jag tänker på alla de människor, både barn, ungdomar och vuxna, som kommit till oss för att fly ett krig.  De som flydde hit under kall höst och vinter och kom till ett blött och kargt Sverige. Hur kommer det kännas för alla dem, då de minns sina första dagar från sitt hemland, då deras speciella träd gav frukt. Kanske var det fikon, citroner, persikor… då naturen luktade ljuvligt av frukter och blommor. Deras speciella minnen…som de har inom er. Det måste kännas svårt nu...
 
Så, våren! Kom till oss nu. Vi behöver dig. Vi behöver värme och grönska, vi behöver öppna våra dörrar och fönster igen. Vi behöver öppna våra hjärtan.  Vi behöver ta av oss strumpor och skor. Vi behöver känna gräset mot våra bara fötter. Vi behöver ligga på en filt på gräset med en termos med kaffe och dricka saft och äta bullar.
 
Jag vill avsluta med en dikt om våren, av August Strindberg. Den har barnasinnet i sig och den ropar precis som jag…
 

Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden,
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.

 
Tack Skillinge för att jag fått dela med mig av mina tankar ikväll och tack för att ni lyssnat.
Här står vi nu tillsammans framför brasan. Våren ligger framför oss, precis där…innan den exploderar och fullkomligt tar över. Den ska just börja. Miraklet i renässansen. Storheten i litenheten. Urkraften i varenda knopp.
Tack.
 
Rebecca, den 30 april 2016.

Miraklet i renässansen. Storheten i litenheten. Urkraften i varendra knopp. Av Rebecca Wallin.
Miraklet i renässansen. Storheten i litenheten. Urkraften i varendra knopp. Av Rebecca Wallin.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln